Jag trodde att livet skulle ta slut när jag förlorade hörseln

Det danska pop-bandet Nik & Jays självsäkra framträdande på scenen får lokalen att sjuda. De sjunger  hitlåten "hot, hot, hot” - och den fängslande atmosfär som infinner sig denna kväll - nu och här - är något mycket speciellt. Michelle Hviid håller handen för det ena örat för att stänga ute ljudet, så att hon kan föreställa sig hur det kommer att bli när hon om några dagar har opererat bort en fem centimeter stor hjärntumör och dessutom blivit döv på högra örat. Det kommer att vara förfärligt. Hon börjar gråta. Hon har haft gravt nedsatt hörsel på ena örat i flera år utan att upptäcka det, men när hon förlorar hörseln helt på ena örat, drabbas Michelle Hviid av en stor sorg. Hennes fokus på hörseln kan nästan tyckas absurd när hon faktiskt riskerar att inte vakna upp alls efter en så komplicerad hjärnoperation, men det tycker Michelle Hviid är rättså bra:

- Tankarna snurrade runt, runt i huvudet upp till operationen. För min egen räkning var jag inte rädd för att dö, för jag hade levt ett vilt liv och gjort allt jag ville. Men jag var livrädd för att behöva lämna mina barn, säger Michelle Hviid och fortsätter:

- Döden var inte något jag hade stiftat närmare bekantskap med tidigare, så jag kände mig odödlig samtidigt som jag inte kunde sätta mig in i tanken på jag skulle dö. Därför var det hörandet som blev det  centrala för mig. Musik har alltid varit en stor del av mitt liv och jag kunde inte ens föreställa mig hur det skulle vara att leva helt utan ljud i ena örat. Jag var säker på att livet skulle ta slut när jag blev döv på det högra örat efter operationen.

Pressure creates diamonds

Hon visste att hon borde sluta arbeta och lägga allt åt sidan för att ägna sig åt sina barn. Hon kunde bara inte. Hon kunde inte stå ut med att se på dem och vara medveten om att hon snart skulle vara borta. Samtidigt blev hon upptagen med att tjäna pengar, för vem skulle annars göra det när hon plötsligt inte kunde. Som egenföretagare tackade hon ja till alla föreläsningar hon kunde och fick väldigt fullt upp fram till operationen.

- Jag kan inte säga att jag inte reagerade. Jag hade två ordentliga sammanbrott - en där jag bara stod och skrek över en kyldisk i matbutiken för att jag inte orkade längre - men jag var ju tvungen att leva vidare, säger Michelle Hviid, som funderade på att tatuera in en not bakom det högra örat för att visa sin tacksamhet över de 42 år örat dittills hade låtit henne njuta av ljud och musik.

Det blev ingen tatuering, utan hon beställde en ring istället, som hon fick strax före operationen. På sin blogg skrev hon: ”Pressure creates diamonds. Idag ska jag hämta min nya ring. En stor vacker oslipad diamant i en ring från Rough Diamonds. Den betyder allt för mig. Den symboliserar råstyrka. Mig." Hennes vänner skramlade till ett örhänge med många olika stenar av smyckesdesignern Josephine Bergsøe, som Michelle Hviid egentligen velat köpa själv, men inte hade råd med. Maya Bjørnsten från Rough Diamonds gav henne en diamant som var likadan som en av dem i ringen, och när hon hämtade örhänget upptäckte Michelle Hvid till sin förvåning att örhänget hade en ingravering. Ordet råstyrka. En förmåga, ett drag - som Michelle Hviid känner sig nära kopplad till och som senare blev titeln på hennes populära bok. Hon bär örhängen i vänster öra, och det underlättar ibland kommunikation att hon helt enkelt kan säga: "Det smyckade örat kan höra." På det andra örat är hon, som förväntat, döv i dag.

 

- En sak är att veta att du kommer att bli döv på ett öra, något annat är att faktiskt bli det och behöva ändra vanor du har haft i 42 år. I början efter operationen var jag mycket sjuk och då höll jag konsekvent upp telefonen till mitt högra öra och lade på eftersom det inte var någon där. Åtminstone trodde jag inte det. Men man kan skämta om det också: Till exempel har jag precis planerat en resa där vi ska klättra i berg, och där har jag sagt till min pojkvän att han måste gå ytterst, för då kan jag höra vad han säger, berättar Michelle Hviid och förklarar lustigt att hennes pojkvän är döv på vänster öra.

Läs också blogginlägget Din partners hörselnedsättning påverkar även dig

Det blev inte så illa med musiken som hon hade befarat, hon går fortfarande ofta på konserter och lyssnar på musik och på så sätt har det inte blivit så farligt som hon först trodde när hon höll för ena örat på Nik & Jay-konserten.

- Det svåraste var att allt ljud försvann helt om jag lade mig på vänstra örat. Jag kunde inte höra om barnen grät eller om det skulle komma en tjuv. Det tog mig 9-10 månader att vänja mig vid. Nu är det bara en lisa för mig att kunna stänga av ljudet, säger hon och tillägger att en av hennes största utmaningar är om det kommer en ambulans när hon kör bil, eftersom hon helt enkelt inte kan höra var ljudet kommer ifrån eftersom hon hör 360 grader med det friska örat.

Det är inte mitt fel att jag inte kan höra

Michelle Hviid grundade företaget Running Dinner 2002 i desperation över sitt eget singelliv, och efter att hon provat online-dating men fortfarande ansåg att det mest ärliga mötet mellan två personer äger rum genom ögonkontakt. Konceptet, där man äter förrätt, huvudrätt och dessert hos varandra och sedan möts till en stor fest, växte snabbt och idag har mer än 100 000 singlar i Danmark deltagit i Running Dinner. Hon har vunnit flera priser och har utsetts till "Årets unga talang" av bland andra dagstidningen Berlingske. 2013 höll hon mer än 100 föreläsningar - både i Danmark och utomlands - skrev boken "Skruva upp livet" - och var tvungen att inse att de många föreläsningarna gjorde det omöjligt för henne att driva Running Dinner samtidigt. Därför sålde hon 50 procent av sin verksamhet till affärskvinnan Lotte Reimar, och idag har Michelle Hviid lagt Running Dinner på hyllan, och lever på sin föreläsningsverksamhet. Hon är känd för att vara extremt frispråkig på sina föreläsningar, och det är hon också när det gäller hörseln.

- Om jag berättar för tio slumpmässiga personer att jag är döv på ett öra, kommer det definitivt att vara någon annan som också har problem med hörseln. Men de pratar inte om det. Jag pratar om det hela tiden. Jag kan inte förstå att människor kan gå igenom livet utan att säga det, förklarar Michelle Hviid och tillägger att hon ibland säger: "Ursäkta, jag kan inte höra" – och då svarar folk "Nehej, förlåt."

- Det borde de inte säga! Det är inte deras fel, men det är inte mitt fel heller. Det finns ingen skuld och skam i det, men det är så ändå, och jag kan inte riktigt förstå det. Jag bryr mig väl inte så mycket om det där med tabuer, säger Michelle Hviid.

Hon har nyligen varit i Himalaya med sin son, där de satt tjugo personer i ett mattält. Alla ville sitta vid bordsänden eftersom det var nära utgången. Michelle Hviid sa till en man att hon ville sitta där för annars skulle hon inte kunna höra.

- Då säger han ilsket att han också skulle vilja sitta där. Jag hatar att jag behöver den typen av specialbehandling och att det verkar som om jag är arrogant, för det gör det ibland eftersom man inte kan se på mig kan jag inte höra. De tror bara att jag är hon, den där, som är så himla rolig. Men det förändrar inte det faktum att jag tycker att man ska vara öppen om att man har nedsatt hörsel eller är döv, eftersom det gör det lättare för andra, säger hon och tillägger:

- Livet blir jäkligt mycket lättare att navigera i om man kan räkna med varandra. Folk säger ju inte - ja, jag gillar inte döva – på samma sätt som att de inte gillar nazister.

Jag har levt på riktigt

Hon har inte alltid varit lika frispråkig. Absolut inte. Det kom en dag när hon som 25-åring insåg något som stannat kvar permanent: Jag kan inte vara alla till lags. Hon kommer till och med ihåg den exakta dagen då frispråkigheten tog en plats i hennes liv - en dag då hon gick in i en hipp klädaffär i centrala Köpenhamn och en mycket vacker expedit kände igen henne och sa: "Hej Michelle, kommer du inte hit och dricker en kopp te? ”

- Jag tänkte: Nu är jag en av de hippa! Hon frågade om en hel massa medan vi drack te, jag pratade lättsinnigt och fick köpa kläder till halva priset. När jag kommer hem och står och låser upp dörren, ringer min före detta chef och säger att han hört att jag berättat att vi haft en affär. Det hade jag nyss berättat för hans flickvän!

Hon hade specifikt frågat, "hur är det med din gamla chef?", och Michelle Hviid hade berättat... Hon gick in i lägenheten och lade sig på golvet, fylld av skam och förlägenhet. Han har legat med mig, men jag får inte säga det högt, var en av tankarna som fortsatte att snurra i hennes huvud.

- Alla dessa outtalade regler. Jag slutade bry mig om dem och jag bestämde mig för att göra just det! Jag måste bara leva upp till mig själv. Jag skiter i vad andra tycker – på det sättet är jag nog lite som en 80-årig tant, låter det från Michelle Hviid.

Hon tvivlar inte alls på vad hon har varit lyckligast med i sitt liv hittills:

- Att jag har levt. Jag drivs av vad jag vill, inte av rädsla. Den största stötestenen för många är rädslan för vad andra tänker. Jag har arbetat bort den och det är jag skitstolt över. Jag har verkligen levt - inte bara på lördagar - jag har verkligen levt en stor del av mitt liv, och jag är så stolt över det, säger Michelle Hviid och tillägger att på föreläsningar får hon ibland frågan om hon lever annorlunda nu när hon har varit nära döden.

- Det är många som ändrar sina liv när de har en nära-döden upplevelse, men jag levde som jag ville innan jag blev sjuk också. Det är du skyldig dig själv. Varför vänta tills du blir sjuk? undrar hon.

En sak har emellertid förändrats - hon har blivit bättre på att uppskatta de små sakerna: att hämta sin dotter från skolan utan att hon vet om det, skicka ett oväntat vykort till en vän. Små saker som gör henne lycklig. Hon är fortfarande inte rädd för döden, för hon har verkligen levt det liv hon ville och fortsätter att göra det.

Läs också en annan entreprenörs erfarenhet av både hörselnedsättning och mycket dålig syn

Läs fler inlägg